Varför?

Ja, den frågan är en bra fråga...eller är den det? Oftast finns det inte svar :( Samma nu, varför med Nisse...varför? Egentligen är inget svar bra nog för mig för allt känns orättvist för mig. MEN jag vet ju också att det var det bästa för honom just då. Är jag tjatig? Tjatar mycket om Nisse och min saknad efter världens bästa hund? Kanske det, men han var en sådan STOR del av mitt liv och gav mig sååååå mycket kärlek att det nästan kan kännas lite ensamt nu. (låter konstigt jag vet) Jag har min man o mina barn runt mig hela tiden men så klart är det någon som fattas....jo, Nisse o all hans kärlek!
Saknar att jag inte bara kan sätta mig ner på golvet o gosa med honom, att inte få en puss, ingen som åt tomat stumparna idag osv. Det har kommit en hel del tårar idag också och just nu känns det som att jag aldrig kommer att vänja mig fast jag VET att det kommer jag göra. Han kommer aldrig glömmas men vardagen kommer ändras och han kommer finns med oss på ett annat vis. Jobbigt är det och jag tror aldrig att den som inte har haft ett djur kan förstå min känsla. Det är verkligen som att förlora en familjemedlem...han var ju trots allt med oss dagligen i 7 ½ år. Inte konstigt att man är saknad då....



Nisse, Nisseman, Basil, kompis...kärt barn (hund) har många namn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0